Porno

Kioul xxx 2018

2018 kioul xxx

2018 kioul xxx

2018 kioul xxx

2018 kioul xxx

2018 kioul xxx

2018 kioul xxx

2018 kioul xxx

2018 kioul xxx

2018 kioul xxx

2018 kioul xxx

brud naken fitta
2018 kioul xxx

2018 kioul xxx

2018 kioul xxx

2018 kioul xxx

2018 kioul xxx

2018 kioul xxx

2018 kioul xxx

2018 kioul xxx

2018 kioul xxx

2018 kioul xxx

Jag var fast besluten att hata Solo. Trailern ingav inget hopp, och hela konceptet verkade som upplagt för att klämma in varje liten trivia och bakgrundskommentar vi redan kände till om Han Solo i en och samma film. Ni vet, Kessel-rundan på 12 parsek, ett parti Sabacc och självklart skulle den unge Han Solo ha på sig samma vita skjorta och mörkblå väst, för varför byta kläder på tio år liksom?

Jag hade antagit att Solo skulle vara själlös och ointressant, en cash in med sökt handling och styltig dialog för att få in en referens var femte minut. Och självklart eftersom det är Star Wars en handling som kretsar kring något slags domedagsvapen och som kulminerar i en stor rymdstrid.

Jag hade inte alls räknat med att filmen skulle vara genuint charmig, och faktiskt lite spännande. Solo lurade mig helt enkelt genom att handla om en av de viktigaste och mest kända karaktärerna från originaltrilogin. Ändå är det minst viktiga med filmen Solo att den handlar om just Han Solo. Igenkänningsfaktorn till trots hade det kunnat vara en lika bra film om fokus låg på en annan, tidigare okänd, smugglarjävel. Originally posted by klayymen.

Det är den första Star Wars-filmen där galaxens öde inte står på spel  — skalan är betydligt mindre, och därför orkade jag bry mig. Det är en westernfilm i rymdmiljö, och på så vis faktiskt mer i Star Wars anda än någon av filmerna som kommit ut sedan Det fanns nämligen en tid när Star Wars bara var en väldigt cool film, innan den fått den retroaktiva titeln Episode 4: A New Hope och innan den bara var ett kapitel av många i en lång rad rymdepos med en misstänksamt liten skara karaktärer.

Det var precis samma sak med Raiders of the Lost Ark föresten; från början en livsbejakande pastisch av en svunnen tids äventyrsmatinéer fast i mer modern tappning.

Det blev en franchise, och då kommer en förväntan och ett krav på innehållet. Det funkade väl okej i Indiana Jones och de fördömdas tempel och räddades av Sean Connery i Indiana Jones och det sista korståget. Men titta bara på den sentida Indiana Jones och kristalldödskallarnas rike - den är plågsam i sina försök att efterapa det som en gång var. Det är en pastisch på en pastisch. Solo räddas av att den levererar förhållandevis lite av pliktskyldiga Star Wars-inslag, och istället gör det orginalfilmen gjorde så bra.

Det vill säga en hyllning till en äldre och lite bortglömd filmgenre, utan att för den skull glömma bort att prio ett är att visa ett underhållande äventyr. Scenerna med det stora rymd-tågrånet i Solo är en underbar actionsekvens och något att ta lärdom av för alla som tror att bra action ska filmas med skakig handkamera och musikvideo-klippningar. Det var lätt att hänga med i handlingen, jag som tittare visste hela tiden var alla karaktärer befann sig och vad som stod på spel.

Rent artistiskt var det nästan i klass med den första attacken mot Dödstjärnan. Solo är på så vis den direkta motsatsen till The Last Jedi , en film som inte en enda sekund lät publiken glömma bort att de såg en Star Wars-film, eller hur otroligt episkt allt var fastän det inte var det eller hur extremt illa ute de jagade motståndsstyrkorna var. Ändå kunde huvudpersonerna utan problem lämna flottan i en skyttel och hade dessutom tid att befria ett antal gulliga djur.

Den var platt, tillrättalagd, ointressant och dessutom förvånansvärt respektlös mot tidigare etablerad kanon. Det sistnämnda hade jag struntat i om filmen bara hade varit bra, men det var den inte. Solo var inte perfekt såklart. En del var snyggt gjorda och riktigt publikfriande, men de flesta rätt klumpiga och framförallt onödiga. Den unge Han Solo hade åtminstone inte samma jacka och väst på sig som sitt äldre jag, och det får vi vara glada över.

De flesta andra Star Wars-filmer ger ju annars känslan av att den där galaxen långt borta är riktigt, riktigt liten. Förväntas vi tro på att bland bokstavligen miljoner bebodda världar är det ändå bara fyra-fem platser som är värda att besöka, och att varje gång en huvudperson går in på en skum bar kommer den att träffa på en gammal bekant. Varenda gång!. Okej, det är fiktion och ett visst mått av tillfälligheter är en nödvändig ingrediens för att föra en berättelse framåt.

Men här känns det mer som att filmerna utspelar sig i en och samma lilla by, än på ett stort antal planeter. Star Wars-universumet skulle kunna vara så gränslöst rikt och välfyllt - massor av intressanta raser, skepp och konflikter skulle kunna uppmärksammas.

Det finns redan tusentals karaktärer som skapats i Expanded Universe-material och som skulle kunna bidra till variation. Och det gäller inte bara utbudet av karaktärer, det gäller handlingen också.

Det känns ofta som att vi tittar på en och samma film, bara med olika moderna specialeffekter. Och jag är rädd för att Disney ska tro att det är så vi vill ha det. Visserligen blev det ett urtråkigt och bitvis obegripligt epos som inte kunde bestämma sig för om det var högtravande politik-intrig för vuxna eller snubbla i lera-humor för barn, och inte verkade ha förmågan att vara något av det.

Men han försökte! Solo lämnade mig ändå med en gnutta hopp inför framtiden, jag som annars börjat bli ganska Star Wars-trött. Framförallt har jag kanske lär mig att det inte är så jävla viktigt längre. En gång i tiden var varje ny film i serien en storslagen händelse, värd att köa i veckor för och värd att se på bio om och om igen. Nuförtiden kommer det en ny film varje år minst, och därför kanske även jag som lekte med Stjärnornas Krig-leksakerna som liten kan unna mig att inte bry mig särskilt mycket.

Kanske vågar Disney låta Star Wars-universumet vara lite mer av en kreativ verkstad, ett ställe där unga lovande regissörer tillåts leka runt lite. Resultatet skulle kunna bli en hel del intressanta och roliga popcorn-filmer. Men både The Force Awakens och The Last Jedi blev ju oerhörda publikframgångar, samtidigt som Solo gjort en ganska blygsam prestation på bio. Därför är det fullt möjligt att Disney tolkar detta som att vad Star Wars verkligen behöver är mer dödstjärnor, fler jedis och större rymdstrider med Tie Fighters och X-wings.

Och med en handling som tryggt håller sig innanför ramen. Varning för spoilers således, och självklart blir det mycket snack om andra Joker-skildringar och så en hel del porträtt från serien. För två månader sedan firade hela världen 50 år sedan den första månlandningen.

Idag är det dags för ännu ett årsjubileum, minst lika signifikant enligt mig. Sedan dess hyllat, framgångsrikt och mytomspunnet. Detaljerna först! Det var det sista Beatles-album som spelades in, men inte det sista som gavs ut. För 8 maj året därpå kom Let it Be — resultatet av att Phil Spector tagits in för att mixa ihop de kaotiska kvarlevor av det som skulle blivit tillbaka till rötterna-albumet Get Back; ackompanjerat av en dokumentärfilm.

Detta var runt januari , men stämningen i studion var så dålig att bandet var på vippen att lägga ner där och då. Enligt den officiella historiebeskrivningen var det en sista kraftansamling från en kvartet levande legender som visste att slutet var nära. Enligt diverse biografi-författare, vitttnen i studion och Londonbor ute på gatan gick inspelningarna riktigt prydligt till. Särskilt om man jämför med de stormiga White Album -inspelningarna när Ringo i frustration hoppade av bandet några dagar eller de tidigare nämnda Get Back -inspelningarna när George i frustration hoppade av bandet några dagar.

Känslan här var snarare att stridsyxorna skulle grävas ner, om så bara medan den röda inspelningsknappen lyste. Resultatet är det mest sammanhållna Beatles-albumet sedan Sgt. Pepper och förmodligen det mest välljudande. Det finns flera möjliga skäl till att Abbey Road inte bara är det bäst säljande av bandets album utan också många lyssnares favorit.

Rent tekniskt ligger Abbey Road i framkant. Det var det första Beatles-albumet inspelat med ett mixerbord med transistorer, och det första som spelades in i åtta kanaler istället för två eller fyra. Det låter helt enkelt slutet på talet-modernt, och använder också här och där en massiv Moog-synth som George Harrison släpat till studion. På grund av detta är kanske Abbey Road den Beatles-skiva som allra minst behöver en uppdaterat mix av Giles Martin, men det kommer självklart en nu när det är årsjubileum och allt.

Vad gäller själva låtarna är det här Beatles i högform. Till och med Ringo bidrar med den bagatellartade men oemotståndliga Octopus´s Garden med lite hjälp från Harrison. Urvalet täcker hela skalan från blytungt till fjäderlätt, från ytligt till djupt, och vi behöver egentligen inte säga mer om själva musiken. Särskilt inte om det episka medley som tar upp nästan hela sida 2, och som det med rätta kan skrivas doktorsavhandlingar om det har det förmodligen också gjorts.

Men den stora avgörande faktorn är nog rent narrativ. Det faktum att det här är det sista albumet av ett band som vid det här laget varit med om och sett det mesta. Från det slitiga och ouppskattade livet att spela på syltor i Liverpool och Hamburg i Tyskland till snabbt stigande stjärnor i hemlandet och därefter USA och hela världen. Från tonårsidoler till livströtta singer-songwriters till experimentella studiomagiker. Från kamratskap, utsålda arenor och merchandise till inre splittringar, kontroverser och droger men en aldrig sviktande kärlek till musiken.

Hela den här resan hörs på Abbey Road kan man känna och nog är det svårt att inte se albumet som ett enda långt och vackert avskedsbrev. Och myten är stark givetvis, bryr sig inte om världsliga saker som den nyanserade verkligheten. För om man lite trist men nyktert granskar omständigheterna verkar det faktiskt inte som att The Beatles kände sig helt färdiga efter Abbey Road.

Faktum är att några månader senare finns ett inspelat möte dokumenterat där bandet diskuterar sitt nästa album, planerat att släppas vårren Och som sagt, inspelningarna som skulle resultera i Let it Be lämnades därefter av John Lennon till Phil Spector som sydde ihop det som Phil Spector gör, vilket gjorde Paul McCartney kränkt, och nånstans där föll bandet isär en gång till.

Men den här gången med officiella pressmeddelanden och sånt. Så fastän Abbey Road inte kan sägas vara det formella slutet på sagan om The Beatles så är det definitivt det konstnärliga och mytologiska slutet. Och bortsett från allting annat ett riktigt bra album. Keep that one, mark it fab! Äntligen höst, och vad passar bättre när det mörknar än en skön och mysryslig skräckfilm? Lövet tipsar medan Gurkan och Jakob döljer sina kunskapsluckor så gott det går. Temat denna gången är barn som dör, och barn som dödar.

Amanda och Jakob bjuder på ett extralångt sommaravsnitt som är alldeles fullpackat med bra tips till hängmattan, och en hel del som passar bra inomhus när det regnar. Dessutom svarar vi på frågor från lyssnarna. Hej Westeros! Fulkultur är tillbaka med säsong 3, som inleds lite stapplande i ny lokal och ny obunden regi. Precis, Fulkultur är nu en fristående rebellpodd, som inte knäböjer för någon — varken draktränare eller psykopater med jobbig uppväxt.

Den här gången pratar vi helt och hållet om tv-serien Game of Thrones — så varning för spoilers! George R. Martin: An Ending.

0 Comment

Leave a Comment

Privacy Settings
We use cookies to enhance your experience while using our website. If you are using our Services via a browser you can restrict, block or remove cookies through your web browser settings. We also use content and scripts from third parties that may use tracking technologies. You can selectively provide your consent below to allow such third party embeds. For complete information about the cookies we use, data we collect and how we process them, please check our Privacy Policy
Youtube
Consent to display content from Youtube
Vimeo
Consent to display content from Vimeo
Google Maps
Consent to display content from Google