Pantyhose

Solbi sex skandal

skandal solbi sex

skandal solbi sex

skandal solbi sex

skandal solbi sex

skandal solbi sex

skandal solbi sex

skandal solbi sex

skandal solbi sex

skandal solbi sex

skandal solbi sex

brud naken fitta
skandal solbi sex

skandal solbi sex

skandal solbi sex

skandal solbi sex

skandal solbi sex

skandal solbi sex

skandal solbi sex

skandal solbi sex

skandal solbi sex

skandal solbi sex

See what's new with book lending at the Internet Archive. Internet Archive logo A line drawing of the Internet Archive headquarters building façade.

Search icon An illustration of a magnifying glass. User icon An illustration of a person's head and chest. Sign up Log in. Web icon An illustration of a computer application window Wayback Machine Texts icon An illustration of an open book. Books Video icon An illustration of two cells of a film strip. Video Audio icon An illustration of an audio speaker. Audio Software icon An illustration of a 3. Software Images icon An illustration of two photographs.

Images Donate icon An illustration of a heart shape Donate Ellipses icon An illustration of text ellipses. Full text of " Bakkantinnorna; sorgespel " See other formats Gothenbur£. Universitetet Årsskrift. Sorgespel af Euripides. I svensk tolkning af Johannes Pauls on. Själsbegreppets utveckling i myt och vetenskap. Af Axel Herr- lin. Etude sur les adjectifs, les participes et les nombres ordinaux substantivés en vieux provencal. Par Wilhelm Nyman.

Göteborgs Högskolas byggnad jämte en blick på Högskolans utveckling — Af Högskolans Rektor. La plainte d'amour. Poéme anglo-normand. Publié pour la premiére fois par Johan Vising. Aiskhylos skall den dagen som man hafva stått i de kampandes led, Sophokles skall som yngling hafva anfört den kor af gossar, som sjöng segersången vid fästen efter segern, och Euripides skall på den dagen hafva blifvit född till värl- den.

Forntiden älskade att genom en sådan förknippning af data bringa kulturellt befryndade män i tidlig beröring med hvarandra. Vi kunna icke anse denna uppgift för till fullo intygad historia. Särskildt hvad den siste i det tragiska klöf- verbladet beträffar, anses den vara tvifvelaktig. Somliga hålla före att bättre skäl tala för att Euripides var född några år tidigare. Hvad Euripides' familjeförhållanden beträffar, veta vi icke mycket om dem. Därest vi fästa tilltro till de smädelser mot Euripides, hvilka utgöra en god del af den aristofaneiska komediens innehåll, tillhörde han genom födseln den ekono- miska och sociala underklassen: hans fader skall hafva drif- vit någon slags köpenskap, och äfven hans moder skall hafva drifvit affärer, nämligen såsom grönsaksmånglerska, men dessa uppgifter förtjäna ingen tilltro.

Det gifves också drag i traditionen, som tyda på att Euripides genom börden till- hörde en ansedd familj. Euripides lif infaller under en brytningstid i den gre- kiska kulturen. Filosoferna hade redan länge öfvat tanken på lösningen af de problem, hvilka liksom af sig själfva inställa sig för den vaknande människoanden.

Men dessa problems lösning hade dittills icke intresserat vidare kretsar. Stodo redan dessa läror i och för sig själfva i motsats till nedärfd religiös åskåd- ning och syntes de genom sina konsekvenser kunna rubba själfva grundvalarna för samhällslifvet, så öfverdrefs, såsom alltid plägar ske, deras farlighet mångdubbelt af dem, som reste sig till skydd för det hotade gamla.

Euripides var nu i hög grad påvärkad af den nya tidens anda, och hans skådespel predika ofta oförbehållsamt dess läror — och så kom det sig, att han, jämte Sokrates och Kleon , blef den af komedien mest smädade i det samtida Aten. Euripides kunde som tragiker icke glädja sig åt någon snabb framgång. Första platsen i den tragiska täflingen till- erkändes honom först år , då han sannolikt redan stod i sin ålders femte decennium.

Han vann under sin lifstid ytter- ligare endast trenne gånger första priset. Han fick eljest stanna i andra rummet och ofta till och med i tredje.

Först efter sin död vann han sin femte tragiska seger — och det genom den tragedi, som följer här nedan i öfversättning. Dess uppförande i Aten ombesörjdes af hans liknämnde brorson. Han har alltså hemburit endast få segrar, om vi jämföra honom med hans båda stora föregångare; ty efter traditionen segrade Aiskhylos öfver sina medtäflare tretton gånger, eller med minst halfva antalet af sina tetralogier, och Sophokles aderton gånger, eller likaledes mer än halfva antalet gånger, han del tog i täflingen.

Det är för mycket sagdt att all hans diktning var en hymn till dess ära, men i hans tragedier påträffa vi ofta ställen, hvilka ingen annan uppgift ha än att förhärliga Aten och dess traditioner. Men hans stoft kom icke att hvila i Ättikas jord. Under Euri- pides sista tid lefde i Pella i Makedonien en furste vid namn Arkhelaos. I sådant syfte kallade han till sitt hof grekiska konstnärer och lärde, och år lät han utgå en in- bjudan till Euripides att komina som gäst till hofvet i Pella.

Han kan ha påvär- kats af den i det hela tryckta stämningen i Aten under det peloponnesiska krigets sista år, och hans stigande popularitet som tragiker var kanske icke tillräcklig för att helt förtaga den bitterhet, komediens upprepade anfall voro ägnade att alstra i hans sinne.

Föga troligt är att han lockats till Makedonien af böjelse att sola sig i den furstliga nåden, eller att han und- flytt Aten, emedan den långt drifna demokratien misshagade honom. Emellertid låter hans häcklare, Aristophanes, honom förstå att han inte skall tala allt för högt om sina demokratiska sympatier; därtill trifdes han för väl i umgänget med konungar. Under en resa i Arkhelaos följe dog han redan år i Arethusa, nära Amphipolis, och där fick han sin graf.

Atenarne anhöllo förgäfves att få urnan med hans aska till den stad, hvilken han som få hedrat med sin diktning. Men de reste åt honom en minnesvård, en. Därutaf kan man sluta till att denna myt icke hör med till det samfällda indoeuropeiska arfvegodset. Hvar denna guds kult en gång först trädt i dagen, känner man icke. Den utbildade myten själf har alltför många uppgifter därom. Troligen kunna Trakiens och Frygiens landsändar med någon rätt göra anspråk på att vara dess hemort — ett anspråk, som icke motsäges af Dionysoskultens orgiastiska karaktär.

Myten låter nämligen guden vara född i denna stad, ett drag, som kan omsättas i den satsen, att kulten där haft sin begyn- nelse.

Den möjligheten är icke utesluten, att myten ursprung- ligen åsyftat ett annat Tebe än det beotiska, änskönt — natur- ligt nog och icke utan analogi — grekerna identifierade mytens Tebe med den stad af samma namn, som låg inom deras egna gränser. Ett flertal orter buro för öfrigt namnet Tebe. Vi kunna alltså icke säga något med visshet om kultens ursprungliga hemland, och vi kunna det icke heller om Dionysosmytens ursprungliga innehåll.

Måhända har Dionysos i myten så småningom utvecklats till en gud för växtligheten öfver huf- vud, hvarvid det låter tänka sig att drufvan, såsom växtlif- vets ädlaste produkt, blifvit representant för guden, och guden särskildt kommit att firas såsom »drufvans gud».

Huru som hälst, har Dionysosmyten sina rötter djupt i det primitiva na- turlifvet. Den gren af myten, som behandlas i Euripides tragedi »Bakkantinnorna», har följande innehåll: Zeus älskade Semele, dotter till Kadmos, den sidoniske grundläggaren af Tebes stad. På den svartsjuka Heras inrådan bad Semele sin älskare, att hon skulle få se honom i all hans makt och härlighet.

Zeus villf or hennes bön, men han uppen- barade sig i åska och blixt, hvarvid Semele dödades af blixten och födde därvid för tidigt det foster, hon bar under bröstet. Hennes systrar Aga ve, Autonoe och Ino vägrade att tro på fostrets gudabörd och så äfven Pentheus, Agaves son, åt hvil- ken den åldrige Kadmos öfverlämnat konungamakten i Tebe.

Dessa straffas för sin otro af guden. Låtom oss se till, huru detta mytens innehåll närmare utformas af skalden i hans tragedi. Med pro- log prologos betecknas den del af ett skådespel, som går före korens första uppträdande. Denna prolog har till upp- gift, att orientera åskådarna i skådespelets innehåll — en upp- gift, som af olika skalder och på olika tider fullgöres på olika sätt. Här är prologen lagd i guden Dionysos egen mun. Han har dock här af lagt sin gudom och uppträder i mänsklig gestalt, förmodligen klädd i Bakkoskultens insignier, bland hvilka de förnämsta voro hjortkalfshuden, murgrönskransen och i han- den en tyrs eller staf.

Han vidrör här sin egen börd och hvad därmed står i sammanhang vv. Efter prologens slut fortgår skådespelet i omväxlande kor- partier och dialogpartier. Korpartierna afdela dialogen i hvad jag här kallar dialogakter se nedan.

Efter prologen alltså föredrager koren sin första sång, parodos, eller »inmarschsång ». Efter en häntydan i första strof paret vv. Tredje strofen w. Därefter följer en epod eller sång, som af slutar de lyriska partierna, utan att, som de, vara uppdelad i strof och motstrof vv. Denna epod skildrar tiasotens eller Bakkhosfirarens orgiastiska samlif med naturen, samt innehåller korens uppmaning till sig själf att med yster glädje störta sig in i Bakkhosorgierna.

Därefter följer fr. Den öppnas därmed, att Teiresias söker Kadmos. De båda gamle ha öfverenskommit att, trots sina år och sin skröplig- het, gemensamt deltaga i Bakkhosfirandet vv. Skälet, hvarför Euripides inför den gamle siarens gestalt i kretsen af Bakkhosmyten närstående personer, är väl intet annat än det, att Teiresias hörde med till Tebes äldre sagohäfd och såsom sådan var en populär figur.

Han och den åldrige Kadmos utgöra s. Men sedan skalden kommit att i sitt drama upp- taga Teiresias, får han, som vi strax skola se, användning för den blinde vise, då det gäller att stilla Pentheus vrede mot Dionysos och dem, som följa honom. Någon egentlig bety- delse för konfliktens vare sig knytande eller lösande har Tei- resias icke.

Där Teiresias eljest uppträder inom dramat, plägar han såsom blind hafva en ledsagare. Så synes icke vara fallet här. Euripides har dristat att låta den blinde vägleda sig själf. Scenen emellan de båda åldrige, Kadmos och Teiresias, afbrytes af Pentheus, som rusar in på orkestran, upptänd af vrede öfver det ofog, som den lydiske främlingen, d.

Dio- nysos, anstiftat i staden under Pentheus frånvaro. Under före- gif vande att de skola fira Bakkhos fäst, har han lockat Tebes kvinnor, både gamla och unga, att bringa offer åt Aphrodite v v. Först sedan han gifvit utlopp åt sin vrede, varseblir han de båda gubbarna, klädda i Bakkhosfirarnas fäst- dräkt. Han bjuder dem »skaka murgrönskransen af», och särskildt Teiresias intresse för den nya kulten tillskrifver han de mest egoistiska motiv: att mer vinning få För tydningen af offereld och fåglars flykt.

Koren infaller vv. Han förklarar äfven meningen med myten, att guden blifvit sömmad in i Zeus länd.

1 Comment

  • Härefter följer det första stasimon, eller den första sång koren föredrager, efter det den intagit sin plats påorkestran Första strofen vv. Kadmos: O kval, omätligt, som. Till Kadmos klagan ansluter sig Agaves. I den på det andra ephymniet följande epoden eller »eftersången» vidröres temat om den olika gestalt- ningen af människors öden vv. Så väl strofen som motstrofen afslutas med ett s k. Däraf t.

Leave a Comment

Privacy Settings
We use cookies to enhance your experience while using our website. If you are using our Services via a browser you can restrict, block or remove cookies through your web browser settings. We also use content and scripts from third parties that may use tracking technologies. You can selectively provide your consent below to allow such third party embeds. For complete information about the cookies we use, data we collect and how we process them, please check our Privacy Policy
Youtube
Consent to display content from Youtube
Vimeo
Consent to display content from Vimeo
Google Maps
Consent to display content from Google