Lesbian

Julia miles bröst

bröst julia miles

bröst julia miles

bröst julia miles

bröst julia miles

bröst julia miles

bröst julia miles

bröst julia miles

bröst julia miles

bröst julia miles

bröst julia miles

brud naken fitta
bröst julia miles

bröst julia miles

bröst julia miles

bröst julia miles

bröst julia miles

bröst julia miles

bröst julia miles

bröst julia miles

bröst julia miles

bröst julia miles

Med tre utrops­ tecken!!! Männen är så stiliga och charmiga. Jag vet att jag genast kommer att bli förälskad. Hur skulle jag inte kunna bli det? Om det fanns någon där ute för mig, tycker du inte att jag borde ha träffat honom vid det här laget? Jag tar mitt öde i egna händer och slänger försiktigheten överbord. Sir Phillip, snälla, snälla, var allt det som jag har föreställt mig att du är. För om du är den man som dina brev beskriver tror jag att jag skulle kunna älska dig.

Och om du kände likadant … — från Eloise Bridgerton, nedkrafsat på en bit papper då hon var på väg för att träffa sir Phillip Crane för första gången. Av Julia Quinn har tidigare utgivits på svenska En annorlunda allians En oväntad förälskelse En förtrollande hemlighet En oundviklig längtan Till Stefanie och Randall Hargreaves — ni öppnade ert hem, ni visade oss er stad, ni förvarade våra saker, och när vi dök upp, hade ni ställt en låda med förnödenheter på verandan.

När jag verkligen behövde någon, visste jag precis till vem jag skulle ringa. Och till Paul, den här gången för att det alltid är till honom. Det var egentligen ironiskt att det hade skett på en så solig dag. Den första soliga dagen på, vad kunde det vara, sex veckor i följd med grå himmel, då och då ackompanjerad av ett lätt snöfall eller regn.

Till och med Phillip, som hade trott sig oberörd av vädrets nycker, hade känt humöret lätta och leendet bli bredare. Han hade gått ut — det hade han varit tvungen till. Ingen kunde stanna inne under en sådan magnifik uppvisning i solsken.

Särskilt inte mitt under en sådan gråmulen vinter. Inte ens nu, över en månad efter att det hänt, kunde han riktigt smälta att solen varit dumdristig nog att retas så med honom. Hur kom det sig att han varit så blind att han inte väntat sig det?

Han hade bott under samma tak som Marina sedan bröllopsdagen. Åtta långa år för att lära känna henne. Han borde ha väntat sig det. Och sanningen att säga … Sanningen att säga hade han väntat sig det.

Han hade bara 7. Kanske försökte han bara lura sig själv, till och med skydda sig själv. Gömma sig från det uppenbara i förhoppning om att det aldrig skulle ske om han bara lät bli att tänka på det.

Men det gjorde det. Och till på köpet på en solig dag. Gud hade verkligen ett makabert sinne för humor. Han tittade ner på sitt whiskyglas, som oförklarligt nog var tomt. Han måste ha druckit upp den förbannade whiskyn, ändå hade han inget minne av att ha gjort det. Han kände sig inte onykter, åtminstone inte så onykter som han borde vara. Eller så onykter som han ville vara heller, för den delen. Han tittade ut genom fönstret, på solen som sjönk mot horisonten.

Det hade varit ännu en solig dag i dag. Vilket antagligen förklarade hans okaraktäristiska melankoli. Det hoppades han åtminstone. Han ville ha en förklaring, behövde en förklaring till den här vedervärdiga tröttheten som tycktes ta makten över honom.

Melankoli skrämde vettet ur honom. Mer än något annat. Mer än eld, mer än krig, mer än ­helvetet självt. Tanken på att sjunka ner i sorg, att vara som hon … Marina hade varit melankoliker.

Marina hade tillbringat hela sitt liv, eller åtminstone den del av sitt liv som han känt till, som melankoliker. Han kunde inte minnas ljudet av hennes skratt, och om han var ärlig var han inte säker på att någonsin ha hört det. Det var en solig dag och … Han knep ihop ögonen, osäker på om han gjorde det för att locka fram minnet eller fördriva det. Det var en solig dag och … 8. Sjön har inte frusit i år. Bara ett par fläckar.

Och ganska generöst, dessutom. De måste ha varma kappor, förstås, och mössor och 9. De har varit instängda alltför länge.

Phillip småskrattade. Han borde antagligen ta itu med korrespondensen, men han hade några frön som han behövde gå igenom och ärligt talat fanns det inget som hindrade att han och Miles sköt upp sina åligganden en timme eller så. Vi kan talas vid senare. Miles avskyr ju ändå växthuset. Han gillade Miles. Han hade anställt honom ett halvår tidigare för att få hjälp med berget av pappersarbete och andra detaljer som rörde driften av godset och som hade en förmåga att samlas på hög.

Miles var riktigt duktig. Ung, men duktig. Hans torra humor var sannerligen välkommen i ett hus där skratt inte förekom särskilt ofta. Tjänstefolket vågade aldrig skämta med Phillip, och Marina … ja, det behövde väl knappast sägas att Marina varken skrattade eller retades. Barnen fick ibland Phillip att skratta, men det var ett annat slags humor, och större delen av tiden visste han inte vad han skulle säga till dem. Han försökte, men sedan kände han sig alltför tafatt, för stor, för stark, om nu något sådant var Så han kom på sig själv med att avfärda dem, säga åt dem att gå tillbaka till barnsköterskan.

Det var enklast så. Han hade inte träffat sina barn i dag, han antog att han borde göra det, men han ville inte förstöra dagen genom att säga något barskt, vilket han tycktes ha en förmåga att göra. Han skulle söka upp dem medan de var ute på skogspromenaden med barnsköterskan. Det var en bra idé.

Då kunde han peka ut någon sorts växt, berätta om den, och allt skulle förbli lätt och ledigt. Phillip gick in i växthuset, stängde dörren om sig och tog ett välkommet andetag i den fuktiga luften. Han hade stu­ derat botanik vid Cambridge, till och med avlagt examen med högsta betyg, och sanningen att säga skulle han nog ha satsat på ett liv som akademiker om inte hans äldre bror omkommit i slaget vid Waterloo och på så sätt tvingat in den näst äldste sonen, Phillip, i rollen som mark- och godsägare.

Han antog att det kunde ha varit värre. Han kunde trots allt ha varit både markägare och societetsherre i staden. Men här var han relativt fri att ägna sig åt sina botaniska sysslor. Han böjde sig över arbetsbänken och studerade sitt senaste projekt — en ärtfamilj som han försökte förädla så att de blev större och trindare i skidan.

Men än så länge hade han inte haft någon framgång. Den senaste omgången hade inte bara skrumpnat utan även blivit gul, vilket inte alls var det resultat han förväntat sig. Philip rynkade pannan men tillät sig sedan ett litet leende Han brydde sig inte så väldigt mycket om att hans experiment ibland inte gick som han tänkt sig. Enligt honom hade nöden aldrig varit uppfinningarnas moder.

Allt handlade om olyckshändelser. Det skulle ingen forskare medge, förstås, men de flesta fantastiska uppfinningar uppstod medan man försökte lösa ett helt annat problem. Han skrattade för sig själv medan han ställde undan de skrumpna ärtorna. Med den här takten skulle han hitta ett botemedel mot gikt innan årsskiftet. Åter till arbetet. Han böjde sig över sin samling frön och bredde ut dem så att han kunde titta närmare på dem alla.

Han behövde hitta den rätta för … Han tittade upp och ut genom det nyputsade glaset. En rörelse på andra sidan gräsmattan fångade hans blick. En glimt av något rött. Phillip log för sig själv medan han skakade på huvudet. Det måste vara Marina. Röd var hennes favoritfärg, något som han alltid hade tyckt var konstigt. Vem som helst som tillbringat lite tid ihop med henne skulle anta att hon föredrog något mörkare, mer sobert.

Han såg henne försvinna in i det lilla skogspartiet och återgick sedan till arbetet. Det var ovanligt att Marina vågade sig ut. Nu för tiden lämnade hon inte ofta sin sängkammare. Phillip var glad över att se henne ute i solen.

4 Comment

  • Kanske hade hon varit alltför kräsen, alltför mån om att följa sina äldre syskons exempel; de hyste alla en djup och passionerad kärlek till sin andra hälft även om den inte nödvändigtvis funnits där från början. Det var nästan omöjligt att hålla något hemligt, särskilt för sina systrar, av vilka den yngsta — Hyacinth — troligtvis kunde ha vunnit kriget mot Napoleon på halva tiden om Hans Majestät Konungen bara hade kommit på att rekrytera henne som spion. Han brydde sig inte om ifall hon hade pengar. Ingen kunde stanna inne under en sådan magnifik uppvisning i solsken. Men de såg inte förvånade ut, vilket Phillip fann oroande.

Leave a Comment

Privacy Settings
We use cookies to enhance your experience while using our website. If you are using our Services via a browser you can restrict, block or remove cookies through your web browser settings. We also use content and scripts from third parties that may use tracking technologies. You can selectively provide your consent below to allow such third party embeds. For complete information about the cookies we use, data we collect and how we process them, please check our Privacy Policy
Youtube
Consent to display content from Youtube
Vimeo
Consent to display content from Vimeo
Google Maps
Consent to display content from Google