Femdom

Jättinna fitta amy

brud naken fitta

See what's new with book lending at the Internet Archive. Internet Archive logo A line drawing of the Internet Archive headquarters building façade. Search icon An illustration of a magnifying glass. User icon An illustration of a person's head and chest. Sign up Log in. Web icon An illustration of a computer application window Wayback Machine Texts icon An illustration of an open book. Books Video icon An illustration of two cells of a film strip.

Video Audio icon An illustration of an audio speaker. Audio Software icon An illustration of a 3. Software Images icon An illustration of two photographs. Images Donate icon An illustration of a heart shape Donate Ellipses icon An illustration of text ellipses. Full text of " Gutniska urkunder: Guta lag, Guta saga aoch Gotlands runinskrifter språkligt behandlade..

Om man nämnligen granskar våra äldsta språkqvarlefvor, såsom runstenar och landskaps- lagar, så hafva vi utan tvifvel äfven i dessa oförkastliga prof på hvarje landskaps tungomål för de olika tiderna; men man finner tillika snart, att de skiljaktigheter, som dem emellan visserligen icke helt och hållet saknas, dock jämnförelsevis äro så obetydliga och föga stadiga, att man på grund af dem fåfängt skulle söka att uppställa verkliga och sjelfständiga landskaps- språk eller munarter.

Runstensåldern ligger dessutom så långt tillbaka i tiden, att sannolikt inga betydande skiljaktigheter då ännu hunnit utveckla sig inom folkspråket i landets olika egn- der, ja, kanske icke ens inom hela Norden. Härom vittnar den nästan genomgående enheten inom språket på runstenarne, allt ifrån Medelpad genom Småland och Skåne till Söderjutland Slesvik , samt derifrån genom Norge, Island, Grönland och till Man, midt emellan Fornangler, Väler och Irar. På den tid, då landskapslagarne nedskrefvos, hvilken tid väl i allmänhet är yngre än den egentliga runåldern, hade kanske några smärre olikheter hunnit utbilda och rotfasta sig inom landskapsmålen; men samtidigt dermed hade äfven grunden tvif- velsutan redan blifvit lagd till ett gemensamt Svenskt språk, ett riksmål, som efterhand gjorde sig gällande i stort inom den egentliga riksstyrelsen, t.

Detta gemensamma Svenska riksspråk erhöll derföre också sin äldsta fasta skriftform uti landskapslagarnes språk, hvilket åter utgick från det tungomål, på hvilket hela landets mäktige och lagkännare sins emellan afhandlade sina gemensamma saker. Rydövist, Sv. Språkets Lagar, I. IV Inledning. Sveriges alla landskapsmål; kanske med undantag af ett par, tre syd- och vest-svenska, Olikheterna inom de nutida mun- arterna kunna nämnligen icke sägas vara grundade på forn- tida skiljaktigheter, utan de äro snarare alster af tiden, så- väl när afvikelserna blott höras i uttalet, som när de äfven framträda i ordförrådet.

Med Gotländskan förhåller det sig något annorlunda. Hon utgör nämnligen ej allenast ett af nutidens från rikssvenskan mest afvikande landskapsmål, med ett mycket egendomligt uttal och ljudsystem, samt ett stort antal egna ord och benämnin- gar äfven på ganska vanliga ting, utan en del af dessa egen- heter hafva funnits till redan uti den äldsta tid, om hvilken häf derna tala.

Egenheterna i Gu tn is k an såsom man för kort- hetens skull kunde benämna Forngotländskan , förnämligast med afseende på ljud och ljudbeteckning, kunna efter ursprunget delas i flere olika slag.

Till de allmänt Germaniska höra de urgamla tveljuden ai och au Isl. Lemningar af Förisländska former äro de med ett n slutande ändelserna uti praes. Åtminstone finnas de icke, hvarken i de yngsta runinskrifterna af år och sporas t. V af några pronomina Gutn. Mera uteslutande Gutniska egenheter äro det i treljudet iau splittrade Gotiska och Forn-nord.

Vidare att det gamla Nord. Den mest utmärkande egenheten hos den nuvarande Gotl. Egendomliga ord i Gttn. Redan dessa korta antydningar visa, att Gotländskan ut- gör ett eget landskapsmål, hvilket sjelfständigt bestått ifrån äldsta tider intill denna dag. Det bör derföre vara upplysande för Svensk och Nordisk språkforskning att ega Gotländskans äldre språkqvarlefvor samlade och behandlade på ett ställe. Dessa äro visserligen hvarken många eller särdeles rikhaltiga, men de innehålla likväl tillräckligt, för att man deraf kan göra sig en temmeligen klar föreställning om språkets art och kynne; särdeles om de behandlas med blicken beständigt fästad på öns nu lefvande språk.

Går man åter icke till väga på detta sätt, så stadnar man ofta i villrådighet om rätta meningen med månget språkförhållande och begår misstag, som eljest kunde hafva undvikits. Men det är icke nog att hafva dessa språk- liga minnesmärken sålunda samlade, för att underkasta dem en jämnföraude bearbetning, de böra äfven ordnas efter en bestämd plan och med begagnande utaf en följdriktig och efter språkets verkliga lynne och beskaffenhet lämpad rättskrifning. Ett för- sök att åstadkomma något sådant kommer här att göras, och är arbetet ämnadt att bestå af tre afdelningar: 1.

Texten af samtliga Gutniska språkurkunder, hvarefter framdeles komma att följa 2. Utkast till en Gutnisk formlära, och 3. VI Inledning. Gutniska Urkunder. Det Gutniska språket finnes bevaradt till våra dagar uti urkunder, livilka dels äro nedskrifna med vanlig medeltidsstil på pergament eller papper, dels med runskrift ristade uti sten eller metall.

Af förre slaget äro: Gu t a Lag och Guta Saga, skrif- na å pergament, och Tillägget till Guta Lag efter en yngre pappershandskrift; af det sednare äro: Runinskrifterna, de flesta utgörande grafskrifter, jämnte några få af annat innehåll, nästan alla ristade i sten, med undantag allenast af två i järn N:o 70 och , några ristade eller med färg och rödkrita skrifna på kyrko väggars kalkrappning N:o 62, 67 — 69, 75 — 79, , , , , sam tyänne klockoinskrifter N:o , Egen i sitt slag är den allenast fyraordiga inskriften N:o , som med munkstil är graverad i messing å handtaget till en gammal järnaln.

Guta Lag. Att en efterföljande bearbetare, som be- handlar samma sak, men till en del utur en något skiljaktig synpunkt, skall finna eller tro sig finna ett och annat att an- märka, komma till en och annan skiljaktig åsigt, föreslå en och annan förändring, skall icke väcka hvarken förundran eller miss- billigande hos den vördnadsvärde Utgifvaren, som haft den af- undsvärda lyckan att genom en sällsynt förening af djup lärdom, ovanlig skarpsinnighet, ihärdighet och flit under ett tredjedels århundrade, i sina landskapslagar åt sig uppresa ett minnes- märke, hvartill få länder lära kunna uppvisa något motsvarande, och öfver hvilket både han sjelf och fosterlandet kunna känna sig lika stolta.

Gutars Gotländingars synes vara det mest pas- sande; först emedan de forntida lagarne oftast benämndes efter landskapens innebyggares då varande namn — såsom Super-, Westmanna Lag — och sedan derföre, att detta namn brukas i lagen sjelf: Lag Guta, 2. Men det kan förflyta inånga år från den tid, då en urkund allra först författas och skrifves, och till den, då en viss afskrift deraf tages.

De skäl, som i ofvan nämnda Företal isynnerhet s. VI och IX anföras för "att Gotlandslagen ej kan antagas vara äldre än från senare hälften eller närmare slutet af I3:de år- hundradet", synas mig icke fullkomligt åtgörande, ehuru det na- turligtvis kan vara svårt att uppställa någon viss annan äldre tidepunkt för författandet.

Bland skälen för den antagna åldern anföras vissa till tiden bestämbara lagstadgandens befintlighet i lagen; men det är väl icke otänkbart, att en senare tids stad- ganden vid en förnyad afskrifning af en lag kunna inflickas uti den för öfrigt vida äldre texten.

Derjämnte synes mig det ifrån språkets beskaffenhet hemtade beviset för Lagens och Sagans jämnåldrighet icke vara tillfyllestgörande. Språket säges nämn- ligen vara lika i dessa. Men vid en noggrann jämnförelse dem emellan, upptäcker man dock vissa skiljaktigheter, hvilka icke tyckas kunna förklaras på något annat sätt, än att bägge äro affattade af olika personer på skilda tider, ehuru kanske ändock en och annan olikhet i ord och ändelser kan hafva blifvit ut- jämnad af senare afskrifvare.

Men den här antydda olikheten emellan språket i lagen och i sagan sträcker sig likväl icke till. Att detta sta kap. Att nästa kapitel, det dra, är senare tillagdt, synes också allra bäst af det uppslag, hvarmed det börjar: Hitta ier pet, sum ny las t ivar takit um loyski.

VIII Inledning. Hitta är också en yngre försvagad form af den äldre pitta pron. Det duala pron. Berättelsen om Gotlands första "hittande" och bebyggande af Thjelvar kan man naturligtvis icke tillägga någon särdeles stor vigt, då landet — hvad dess många forngrafvar från brons- och stenåldern tyckes utvisa — troligen varit bebodt af andra stammar långt före de Skandi- naviska folkens invandring till Norden.

Den bekante runstenen i Östergötland vid Osterskams by i O. Nykyrko-socken Lilje- gren N:o , hvilken Hadorph anför i företalet till Goth- landz-Laghen, och hvilken äfven Schlyter s. Inskriften lyder sålunda: purir sati stain at pialfar, fapur sin, iar stranti a Kautaun; och på stenens andra sida:. Det är först och främst ganska tvifvelaktigt, om de båda namnen äro de samma; ty stenens pialf-ar och sagans piel-war 1. Men ännu betänkligare är det att antaga, att Gotland någonsin i sjelfva forntiden ansågs eller kallades för en ö.

Man var icke då så van som nu att ifrån barndomen med sådan lätthet öfverse land och öar, blott med en blick på kartan. Gotland var då ett land liksom Island, Irland, Hjaltland; t, o. Dessutom kunde dess namn- form aldrig varit Gaut-, utan Gut- eller Got-au. Sluteligen är det nästan omöjligt, att man på den tiden skulle kunnat bruka slutartikeln, särdeles i fråga om ett namn, såsom vid Gaut-aun, hvilket dessutom här ovilkorligen skulle varit Gaut-auna.

Och sist, skulle då Gotland icke blifvit både funnet och bebygdt Inledning. IX flere århundraden förr än denne runsten restes i Östergötland, hvilken icke kan vara äldre än från , allra högst talet, då likväl redan både kristendomen predikades och kyrkor der byggdes vid denna tid?! Det är likväl otvifvelaktigt att sagan, såsom Schlyter ganska riktigt anmärker, moste vara grundad på äldre sägner, ehuru nedskrifven i en långt senare tid.

Sagogrunden till dessa berättelser är så mycket säkrare af fornaste art, som hon t. Och således saknar hon icke ens det, som i all Nordisk saga med rätta anses som ett af de yppersta bevis på hög ålder och äkthet. Denna Sagans nedskrifningstid anser nämnde Förf. IX icke kunna sättas längre tillbaka än till år , på grund af livad som uti 6:te kapitlet bestämmes för det fall, att krönt konung blifver fördrifven från sitt rike, hvilket synes vara för- anledt af det, som händt konung Birger Magnusson.

Hon skulle således vara yngre än den äldste till tiden bestämbare Got- ländske runstenen N:o 63, hvilken med någon sannolikhet kan hänföras till år Härvid bör likväl icke lemnas oanmärkt, att hela detta stycke om konungs fördrifning, som just utgör hela Guta-Sagans slut, står i ett ganska löst sammanhang med allt det föregående, och att det onekligen i hög grad har utse- endet af att vara ett senare gjordt tillägg.

Angående språkets förhållande i Sagan och lagens tre yngre slut-kapitel, 62, 63 och 65, jämnfördt med den sist nämndas äldre delar, kap.

Uti Sa- gan under hvilken benämning jag för korthetens skuld här äf- ven innefattar de 3 yngre lag-kapitlen träffas de äldre ord- formerna et och mip blandade med de här jämnförelsevis yngre at och mep, liksom uti Lagen hvarmed här menas blott de nyss omtalade äldre kapitlen ; men under det att de yngre formerna äro de allmännaste i Sagan, förekomma de mycket sällan och nästan blott undantagsvis i Lagen.

Ännu mera beteck- nande ar det, att den rent Nordiska formen margir pl. X Inledning. Utaf de vigtiga verberna vara och varda träffas den för Gutn. Lagen har det äldre praes. Det äldre werpa inf. Likaså har Lagen werpr praes. När då Schly- ter, som mera fäster sig vid livad man kunde kalla de histo- riskt juridiska skälen, bestämmer Gotlandslagens affattningstid till den senare eller siste delen af det de årh.

De sago-historiska underrättelser, hvilka Sagan meddelar, äro visserligen få till antalet, men likväl icke utan en viss vigt. Ruysbroek Rubruquis , af Venetianaren Josaphat Barbaro , samt ännu af det kejserliga sändebudet Busbeck omkring — 64, — och således mycket senare än de yngste Gotländske runstenarne! Gabelcntz o. Löbe: Ulfilas II. XI ännu ganska långt ned i tiden hållit sig. Desse stamfränder kunna Gutar, som drogo till Miklagård eller Jorsala, hafva på- träffat, och, öfverraskade af tungomålens likhet, hafva ansett för gamle landsmän, och på detta sätt kan sägnen hafva upp- runnit.

En af Sagans hufvudpunkter är berättelsen derom, att Gu- tarne sjelfvilligt gingo under Sveakonungens lydno kap. Ehuru denna berättelse eger alla kännemärken att vara fullkomligt sann, så bör ändock hvarje nytt intyg derom vara välkommet, särdeles dä det utgår från ett motsatt håll.

Blott en half mil snedt öfver fjärden från det gamla Sigtuna, och således omkring 3 mil söderut från Uppsala står, på Thorsätra gärde i Ryds socken, en runsten med en högst märkelig inskrift. Om innehållet kan i hufvudsaken intet tvifvel uppstå, ehuru inskriften visserligen behöfver en noggrann omgranskmng, då den eger ett dunkelt och svårläst ställe, som är skrifvet med starka förkortningar.

3 Comment

Leave a Comment

Privacy Settings
We use cookies to enhance your experience while using our website. If you are using our Services via a browser you can restrict, block or remove cookies through your web browser settings. We also use content and scripts from third parties that may use tracking technologies. You can selectively provide your consent below to allow such third party embeds. For complete information about the cookies we use, data we collect and how we process them, please check our Privacy Policy
Youtube
Consent to display content from Youtube
Vimeo
Consent to display content from Vimeo
Google Maps
Consent to display content from Google