Amateur

Masha tonåring stjärna

stjärna masha tonåring

stjärna masha tonåring

stjärna masha tonåring

stjärna masha tonåring

stjärna masha tonåring

stjärna masha tonåring

stjärna masha tonåring

stjärna masha tonåring

stjärna masha tonåring

stjärna masha tonåring

brud naken fitta
stjärna masha tonåring

stjärna masha tonåring

stjärna masha tonåring

stjärna masha tonåring

stjärna masha tonåring

stjärna masha tonåring

stjärna masha tonåring

stjärna masha tonåring

stjärna masha tonåring

stjärna masha tonåring

Under de elva timmarna i bilen föregående dag hade hon omväxlande frågat om vi inte snart skulle vara framme eller krävt att få kissa — var femte minut. Vi kom inte fram förrän klockan ett på natten, men hon hade inte sovit en blund.

Och nu, åtta timmar senare, satt vi i min bil igen, på väg till straffkolonin, och Gera ville kissa. Vi hade tillbringat natten i Zubova Poljana och innan vi lämnade hotellet hade jag tvingats flytta undan bilen från bakdörren så att tyskarna kunde filma den långa och gängliga Petja när han sprang till bilen med de jättelika, rutiga, fyrkantiga kinesiska plastkassarna vi skulle ta med.

Det verkade alltid som om han njöt av uppmärksamheten och publiciteten som var kopplad till hans frus frihets­ berövande, och det var först nu, drygt ett år efter att jag träffade honom för första gången, som jag verkligen började förstå hur slitsamt, enformigt och ändlöst det han gjorde för henne faktiskt var. Medan en av tyskarna satte på Petja mikrofonen försökte en annan prata med Gera, men hon blev plötsligt talträngd och kinkig. När reportern gick sin väg försökte jag, i ett plötsligt anfall av tävlingslystnad, ställa några egna frågor till Gera.

Vi hade trots allt hunnit bekanta oss med varandra under den dag vi tillbringat tillsammans i bilen. Och hon ville kissa. Andrej var sådan att man inte ville att han skulle prata med ens dotter.

Vid femtiosex års ålder var han sliten och fårad, men det syntes fortfarande att han hade varit snygg som en filmstjärna. Han var otålig. Han uppförde sig emellanåt opassande, som när han började läxa upp Petja inför Gera.

Han var omogen. När en trött Gera fick ett utbrott och krävde att få åka till sin mamma, sin farmor, och tillbaka till hotellet — genast och allt på samma gång — fick han också ett utbrott och krävde att Petja skulle ge honom hans kaffe, varpå han gav tillbaka koppen och tog den igen. Resten av tiden lekte han med Gera och pratade med henne, till hennes uppenbara förtjusning, men när han försökte lära henne att säga ordet entropi tvingades jag kväva impulsen att upplysa honom om att barn faktiskt inte är cirkusdjur.

Jag misstänkte att andra kvinnor hade försökt göra liknande invändningar under årens lopp, till ingen nytta. Det gjorde Andrej rasande och han ansträngde sig inte för att dölja det.

Dom byta — ett egendomligt namn som under sovjeteran gavs till servicecentra med allt från frisersalonger till. År inhyste servicecentrumet i Zubova Poljana i delrepubliken Mordvinien — med strax över tiotusen invånare — ett halvdussin välstädade hotellrum med enkla furumöbler, en biljardsalong, ett kafé och hotellets reception, som också saluförde ett häpnadsväckande sortiment av hårfärgningspreparat i färger från rosa till koppar, och två sorters flaggor: Ryska federationens för cirka sextio­fem kronor och Mordviniens egen för ungefär åttio.

Vi hade ungefär fyra mil kvar till Nadjas straffkoloni, Kriminalvårdskoloni nr 14, eller IK — Petja pekade ut traktens sevärdheter: en rostig plåtskylt med orden be ­ gränsat tillträde.

Men det fanns ingen vägspärr att stanna vid; den hade tydligen avlägsnats för några år sedan när en annan känd kvinnlig fånge av­ tjänade sitt straff här och någon högt uppsatt person ­t yckte att vägspärren inte gjorde sig så bra på film.

På vardera ­sidan av vägen låg ett fängelse med högsta säkerhetsklass för män. De båda byggnaderna förenades av en bro täckt av stålplåt, så att fångarna kunde föras över utom synhåll för trafikanterna. Därefter följde en annan straffkoloni för män, en för kvinnor, sedan fortsatte vägen genom en trist. Anstalten låg gömd bakom ett högt grått plank över vilket bara ett par byggnader stack upp: en ganska stor kyrka — ortodoxa kyrkobyggnader uppfördes i alla de kringliggande straffkolonierna på talet — och en av de för fånglägret typiska grå betongbyggnaderna, prydd av en jättelik affisch som föreställde en liten flicka.

Petja berättade att texten, som doldes av planket, löd: din familj väntar på dig. Vi gick in i en tvårumsbyggnad för besökare. Den var nybyggd, sannolikt därför att man väntade sig att Nadja skulle dra massmedias uppmärksamhet till kolonin. Här fanns till och med ett lekrum med heltäckningsmatta, barnsäng, Lego och en gungåsna. Gera och Andrej tog av sig skorna och började bygga ett Lego-fängelse från vilket en gummianka skulle hjälpa sin vän prinsessan att rymma i en brandbil med teleskopstege.

Petja gick in med plastkassarna i det större rummet. Den ena väggen var helt täckt av anslagstavlor. Den stora tavlan märkt information var full av ifyllda blankettmallar: en blankett för ansökan om besökstillstånd, en blankett för an­ sökan om tillstånd att ge en fånge ett paket, utdrag ur lagar och förordningar som reglerade besöken, och redogörelser för f­örsök till överträdelser som avslöjats av fängelse­.

I de två fall som beskrevs hade besökarna försökt smuggla in mobiltelefoner till fångarna, men fått betala ett högt pris: de hade inte bara tvingats lämna ifrån sig telefonerna, utan också fått besöksförbud.

På den inre väggen hängde en ensam LED -skärm. En korpulent medelålders kvinna i fångvårdsmyndigheternas uniform rabblade upp regler och bestämmelser och utdrag ur strafflagen. Det var en tjugo minuter lång inspelning som visades nonstop, och när vår väntan var över hade vi tagit till oss bestämmelserna i minsta detalj.

Petja tog av sig jackan och satte sig — iförd en av sina oräkneliga rutiga Ralph Lauren-skjortor — vid skrivbordet framför fönstret, med ryggen vänd mot kvinnan på LED -skärmen, och började skriva en förteckning över innehållet i de stora rutiga plastkassarna. Diverse frukt Sänglinne Fångarna tilläts bara använda enkelt vitt sänglinne; vid förra besöket underkändes ett örngott därför att det hade en bård, något som uppenbarligen inte är tillåtet ens om bården är vit.

Med underkläder är det tvärtom: de måste vara svarta. Petja slängde en förpackning för termounderställ från Uniqlo på golvet.

Böcker: Mitt vittnesbörd av Anatolij Martjenko. Martjenko var en dissident som ingående skildrade de ­politiska fångarnas liv i de sovjetiska lägren. Han dog i fängelse , efter att ha hungerstrejkat för de politiska fångarnas frigivning. Hans bok stod högst upp på Nadjas önskelista. Petja hade inte kunnat hitta den i bokhandeln; det exemplar vi hade med oss var mitt eget. Ett par människorättsaktivister som hade hjälpt Petja bidrog med ytter­ligare åtta böcker av och om oliktänkande.

En bok av den slovenske filosofen Slavoj Žižek slutade listan på tio böcker — det maximala antal som tilläts vid varje besök. Nadja hade brevväxlat med Žižek och sagt att hon tilltalades av tanken på att föra ett samtal med både mannen och hans böcker. Några månader senare var Žižeks bok den enda som passerade fängelsets censur. Den uniformerade kvinnan på skärmen räknade upp saker som fångarna inte fick ta emot.

Märkpennor, färg­pennor, kopieringspapper — potentiella hjälpmedel vid en rymning. Bollen var ­nästan lika stor som hon, så den var svår att kasta, och det gick inte så bra — men hon fortsatte att kasta med ett slags sammanbitet raseri. Petja fortsatte med förteckningen: Gul plastbalja Blå plastbalja Grön plastskopa. Allt det här var avsett för klädtvätt, men vi hoppades samtidigt att Nadja skulle få tillåtelse att tvätta sitt långa hår i de färgglada plastbaljorna.

Petja hade ett ovärderligt dokument med sig till straffkolonin, ett brev från de federala fångvårdsmyndigheterna som slog fast att strafflagen inte begränsade hur ofta man fick tvätta håret. I teorin kunde detta tolkas som att Nadja och de andra trettionio kvinnorna i hennes barack tilläts tvätta håret mellan besöken i badhuset, som skedde en gång i veckan.

Men så var det inte i praktiken. Kvinnan på skärmen fortsatte sin entoniga uppräkning av förbjudna föremål: kartor, kompasser, böcker om topografi eller hunddressyr. Förberedelserna tog nästan tre timmar: med upprättandet av listorna, ifyllandet av blanketter och väntan på att en ung kvinnlig fångvaktare skulle komma och hämta dokumenten, och ytterligare väntan på att hon skulle komma och hämta besökarna, hann klockan nästan bli ett innan Petja, Andrej och Gera släpptes in.

De visades ut klockan fyra — och om man räknar en kort väntan därinne lurades de på en och en halv av de fyra timmar de fick besöka Nadja varannan månad. De tillbringade de två och en halv timmarna i besöks­ kaféterian, fångkolonins stolthet, som till och med figurerar i de mordvinska fängelsemyndigheternas YouTube-­ kanal.

Gera satt i sin mors knä hela tiden. De vuxna lät sig villigt distraheras så att Gera kunde fuska — medan hon själv inte tillät de andra att avvika en millimeter från spe-. Hon hindrade inte ens Petja och Nadja från att kramas, vilket på det hela taget gjorde besöket betydligt bättre än det för två månader sedan, då de inte ens tillåtits hålla varandra i hand. Medan Petja, Gera, Andrej och Nadja umgicks i kafe­ terian körde jag runt i straffkolonin och fotograferade.

En straffkoloni utgjorde det ekonomiska och arkitektoniska navet i varje by, där små till synes provisoriska bostadshus av trä hukade runt straffkolonins betongkolosser och höga kyrkor. Mitt emot distriktets kriminalvårdsmyndighet uppfördes ett hyreshus för fängelsemyndighetens personal. Av det höga ­planket runt byggarbetsplatsen och vakttornen i hörnen drog jag slutsatsen att det var fångarna som uppförde ­hyreshuset.

Lite längre bort på gatan, i en nyklassicistisk byggnad som en gång i tiden hade varit en högstadieskola, var distrik­tets administration inhyst.

Kolonnerna, portiken och den en gång så stolta fasaden flagade, men någon hade. Det var en tankeväckande bild i en region som för många ryssar hade varit synonym med politiska fångar; Martjenko och många andra av sovjeterans dissidenter hade avtjänat sina fängelsestraff här. Men regionens ideologi framstod inte som speciellt neosovjetisk; här tycktes allt helt enkelt handla om straff och bestraffning. Ovanför ingången till en av fångkolo­ nierna hängde en stor banderoll vars text löd: de som vill arbeta hittar alltid på r åd.

När jag stannade a för att ta en bild på banderollen, i all dess nazistiska koncentrationslägerprakt, märkte jag att en polis iakttog mig och sedan körde sin väg. Ett par minuter senare fördes jag till Zubova Poljanas polisstation, bara ett par kvarter från ­servicecentrumet, och ombads förklara syftet med mitt fotograferande. Jag hade precis hunnit lämna polis­ sta­tionen när Petja ringde och sa att de var klara.

Det var allt: elva timmar i bilen, en kort natt på Dom byta, två och en halv timme tillsammans med Nadja — och nu satt vi i bilen igen, med de uppåt femtio milen till Moskva framför oss. Gera hade varit stoisk under går­ dagens långa bilresa och dagens långtråkiga väntan, men nu blev hon kinkig och högljudd och propsade på att få åka tillbaka till hotellet, till sin mamma och till farmor.

Petja försökte berätta om besöket, men blev hela tiden avbruten av samtal på sina båda. Han hade ingen lust att avsluta den, eftersom det inte fanns så mycket att tillägga. Nadjas liv gick nu ut på att slåss om fungerande symaskiner i straffkolonins fabrik, där hennes jobb var att sy fast fickor på polisuniformer, och att försöka hitta ­något hon kunde ha gemensamt med de andra fångarna.

När man blir berövad friheten förlorar man framför allt möjlig­heten att välja sitt sällskap. Kvinnorna i Nadjas närhet kunde lika gärna ha kommit från en annan planet.

Den enda som hade trampat samma gator och läst samma tidningar var straffkolonins andra kändisfånge, en ultranationalist som dömts till arton år bakom lås och bom för att ha mördat en människorättsadvokat och en journalist. Då och då lyckades Nadja och Petja finna historier i straffkolonin som gick att berätta, som den om fången som alla påstod hade ätit upp sin älskare; eller den om fången som väntat i fyra år på att hennes älskare skulle släppas ur fängelse, bara för att fjorton dagar senare komma hem och ertappa honom i sängen med en annan kvinna, och knivhugga dem båda till döds; eller den om fången som får regelbundna besök av sin döde mans föräldrar — som ­menar att deras son bara fick vad han förtjänade när deras svärdotter mördade honom.

Men just nu kände inte Petja för att berätta några historier. Alla i bilen var trötta, ingen hade fått ut det hon eller han hoppats av resan, och ingen utom jag själv hade av fri vilja valt att sitta i timmar i bilen i de andras sällskap.

Under återfärden till Moskva läste. Det verkade som om Maria var irriterad på honom för att han framställde hennes placering i isoleringscell i en annan straffkoloni som om den vore något slags välsignelse — bara för att hon inte behövde umgås med de andra fångarna.

Vi kom tillbaka till Moskva klockan tre en ruggig och slaskig fredagsmorgon i början av mars. Tre dagar senare, på måndagen, hade det gått ett år sedan de unga kvinnorna i Pussy Riot greps; det betydde att Nadja och Maria hade exakt ett år kvar av sina straff. Och samma dag skulle Gera fylla fem. Ett stort konstverk — något som får män­ niskor att haja till, som får dem att återvända gång på gång och skärskåda sina förutfattade meningar, något som retar upp, sårar och konfronterar — ett stort konstverk är alltid ett mirakel.

Gränserna i tiden för just det här underverket var o­k lara. Det hade börjat ännu tidigare, tänkte jag, än hösten , då en större, provo­kativ grupp kvinnor började kalla sig Pussy Riot och framföra punkmusik. Det hade faktiskt börjat många år tidigare.

8 Comment

  • Avstånd är viktiga och förhållanden fungerar bättre när man tar paus från varandra. Jag misstänkte att andra kvinnor hade försökt göra liknande invändningar under årens lopp, till ingen nytta. Ett företag kan stödja ett pågående projekt vid Novy Dom eller ett nytt projekt som ni verkligen skulle vilja driva. Köp den redan nu, det finns stor risk att den säljs slut tidigt. Som fadder i Barnens hopp ger du ett månadsbidrag — minst kr — som går till de barn som bor på Novy Dom. Men det här var första gången vi träffade dem. Petja försökte berätta om besöket, men blev hela tiden avbruten av samtal på sina båda.
  • Du kan välja att donera för ett visst syfte — som läkarvård eller matpaket — eller som en gåva som Barnens hopp kan använda där det för närvarande är störst behov. Det gjorde Andrej rasande och han ansträngde sig inte för att dölja det. Å andra sidan lät hon inte gräset gro under fötterna. Vi har alltid flera pågående. Följ länken nedan så kommer du direkt till New hopes hemsida där du kan göra beställningen. Två små barn avled av lunginflammation. Ett stort konstverk — något som får män­ niskor att haja till, som får dem att återvända gång på gång och skärskåda sina förutfattade meningar, något som retar upp, sårar och konfronterar — ett stort konstverk är alltid ett mirakel.
  • En bok av den slovenske filosofen Slavoj Žižek slutade listan på tio böcker — det maximala antal som tilläts vid varje besök. På vardera ­sidan av vägen låg ett fängelse med högsta säkerhetsklass för män. Under de elva timmarna i bilen föregående dag hade hon omväxlande frågat om vi inte snart skulle vara framme eller krävt att få kissa — var femte minut. Vad du måste förstå är, att vad filosofiska institutionen anbelangar, så var Andy Warhol vågad och provokativ. Nadjas liv gick nu ut på att slåss om fungerande symaskiner i straffkolonins fabrik, där hennes jobb var att sy fast fickor på polisuniformer, och att försöka hitta ­något hon kunde ha gemensamt med de andra fångarna.
  • Men så var det inte i praktiken. För Nordea, exempelvis, gäller följande:. Barnen får också lära sig hur man dukar bordet vackert när vi ska äta. På söndag klockan Skicka ett mejl till Barnens hopps kontaktansvarig se ovan och ange följande:. Här inkluderar jag erfarenheten, och upplevelsen av, att sitta inspärrad.

Leave a Comment

Privacy Settings
We use cookies to enhance your experience while using our website. If you are using our Services via a browser you can restrict, block or remove cookies through your web browser settings. We also use content and scripts from third parties that may use tracking technologies. You can selectively provide your consent below to allow such third party embeds. For complete information about the cookies we use, data we collect and how we process them, please check our Privacy Policy
Youtube
Consent to display content from Youtube
Vimeo
Consent to display content from Vimeo
Google Maps
Consent to display content from Google